På lördagen var det så dags att ”göra” Bremen.
Egentligen hade vi tänkt möta våren i Tyskland, men den kom inte (förrän lite senare, se nedan), så trots delvis sol var det KALLT (med bara lite grönare gräsmatta än hemma). Men vi var ostoppbara.
Avstigning ur färdtjänstbilen (utan rullstol).
Vi hade beställt stortaxi och upptäckte att rullstol och rullstolsramp ingick. (Hade de hört talas om oss?)
Skolan var borta, ersatt av ett bostadsområde.
Men den unge hjälpsamme taxi/färdtjänstchauffören (skymtar t h på bilden) dök på en förbipasserande gammal tant (ännu äldre än vi!) som med käppen pekade ut var skolan legat.
”Die Tante” pekar ut (platsen för) skolan och vi förklarar vad vi gör där – i den mån vi vet,
Alla var mycket vänliga, verkade dock liiite förbryllade över att vi åkt ända från Sverige för att titta på en skola som inte fanns. Vi förekom genom att själva kalla oss ”Die dummen Schweden”.
En ung hyresgäst visste också var skolan hade legat (han hade historieforskat på Google när han flyttade till området.) Han tog kort på oss ”i skolan”, så här är vi allihopa på samma bild:
Vid ”målet”: F d klassisar i f d skola drygt 50 år senare.
Skolan hette Schule an der Gottfried-Menken-Straße
och låg helt logiskt på Gottfried-Menken-Straße 3a. På nätet fanns en bild som troligen föreställer rätt skola.
Och den finns åtminstone än så länge på Google maps (med notering att den inte finns kvar), länk: Schule an der Gottfried-Menken-Straße .
På nätet hittar man också elever ur avgångsklasserna 1957 – 2004 som anmält sig på tyska Stay Friends (kanske någon känns igen?): Stayfriends.berlin.de.
På besök hos Bremer Stadtmusikanten
Vid Rolands fötter. Fortfarande kallt.
Halvpensionär i träning.
Hans-Göran kom ihåg var han bott och det huset fanns kvar.
Sen kollade vi in Bremen, uppsökte samma platser som den gången det begav sig …
Bremer Stadtmusikanten var ju också gamla men lyckades bra ändå. På Youtube kan man höra hela sagan och träna tyskan 🙂
Om Roland visste vi inte mycket, det gjorde inte heller servitrisen som vi frågade. Vi bestämde oss för att googla senare, knuffade resolut undan turisterna och tog kort. Precis som 1961.
Bleikammer trodde vi först var också var borta. Men det var bara flyttat för ett kvartssekel sen. Varför bevarade man just dessa kroppar undrade vi (från 30-åriga kriget, duelloffer (troligen) från 1700-talet, 80-årig daglönare…) Googlebrist igen.
Vi ramlade in på en utställning, och även den var anpassad efter oss: seniorboende och träningsredskap. Vi fick plåster och nånting annat som vi inte visste vad det var, förutom gratis. Någon började genast träna.
Solen höll som sagt INTE tiden, men till slut dök den upp. Som i ett trollslag fylldes uteserveringar o strandpromenader. Lunch åt vi inomhus, men sen gick vi längst Weser, kollade loppis och fikade.
Vid lunchen fanns det färsk sparris, trots den kalla våren. (Fast en del av oss ville absolut ha korv…) Vid fikat i solen vid Weser försvann det saker igen: både äppelkakan och Martellen var slut. Men det fanns alternativ, som också verkade duga.
Efter fikat blev vi djärva och oförvägna och åkte spårvagn. Vi visste inte var vi var eller riktigt vart vi skulle, med vilken spårvagn och åt vilket håll, men ser man bara tillräckligt dum (och lite gammal) ut, så får man nog hjälp, tänkte vi. Och den strategin funkade alldeles utmärkt, damen i turistkiosken ritade och berättade trots växande kö, och på spårvagnen fick vi hjälp att stämpla kupongerna, utan att ens behöva be om det.
Den kvällen tänkte vi äta på någon annan restaurang i närheten av hotellet, men där fanns bara snabbmatsvarianter för shoppare i det enorma köpcentrumet intill. Så det blev favorit i repris.
Flera bilder:
Vid ingången till Bleikeller och Bibelgarten(?). OBS att det går bra även med rullstol.
SOOL i Bremen
Så här glad blir man när man hittar sparris (och korv) på menyn.
Sol och fika med utsikt över Weser, kan det bli bättre? (Tror att John-Evert letar efter Martellalternativ)